Bonniiiemartinsson

 

 

Ens personlighet är ju det som betyder mest.

Det är ju den du faller för, den du gillar, den som får dig må bra och den som även kan trösta.

Vet inte riktigt hur jag framstår till andra människor.

Jag kommer ihåg för ungefär 2 år sen var jag så fruktansvärt blyg att jag knappt vågade säga hej till folk. Och det kom som en chock för mig för jag har aldrig varit blyg inte ens när jag var i den åldern 13-14..

Men sen kom det och jag vågade inte göra allt för mkt oväsen av mig.

Förutom när jag hade fått i mig lite alkohol då..

Jag förstog nog inte riktigt varför allt vände så fort och jag blev så blyg..
Men nu när jag tänker tillbaka så är det inte alls konstigt.

Herre gud att jag ens orkar med allt jag varit med om och ändå " mår bra och lever idag " är väl rita kors i taket?.

Klart jag va rädd, orolig och inte kunde lita på människor.

 

Idag kan jag till och med se hur människor pratade och diskuterade bakom min rygg vad jag led av för diagnoser..

Men om dom hade vetat min bakgrund hade dom nog inte yttrat sig.

 

Det var när jag skulle börja Kävestas folkhögskola förra våren jag skärpte till mig.

Det var min chans att börja om..

Jag låssades inte om att jag var blyg. Jag spelade lite " teater" med mig själv.

Jag var en pratglad och rolig tjej. Vilket jag blev..

Jag var inte narvös och jag tog tillräckligt med plats.

Det var nog tack vare kävesta jag kom över min blygsamhet.

Där fick jag chans att visa vem jag igentligen är.

 

Och det som har varit ska inte få förstöra mitt liv något mer.

 

Jag är bara glad att jag är jag. Och att jag orkat tagit igenom mig det mesta.

Är inte färdig på långa vägar men jag är en bra bit på vägen..

 

Tror rätt många skulle bli chockade om ni bara visste hälften av allt.

Eftersom att jag döljer allt bakom ett stort leende.

Det är enklast så.

Sen finns det ju långsökta människor jag bara måste yttra mig lite om..

 

Jag kan se människor som jag hade lite problem med för 5 år sen som fortfarande inte har gått vidare eller kan prata utan måste vara på den nivån som vi var för 5 år sen, och det svider i hjärtat att se hur långsökta människor faktiskt kan vara.

Move on!!

Orka stå och trampa på samma ställe i flera år..

Jag tror ju inte dom här människorna är sämre än andra men det är väldigt tragiskt och se när dom inte kan gå vidare.

Vi alla behöver inte älska varandra men vi kan bete oss där av våran ålder.

Det är lite skilldnad på 15 och 20 ...

 

Visst jag slog henne, och jag slog henne riktigt jävla hårt över käften.
Har fortfarande känslan i kroppen hur skönt det var. men endå så fel.

Men man raggar på ens vänners pojkvänner.
Där av fick du ångra det.

Och jag var inte den pratsamma människan när jag var 15 utan jag löste saker och ting med våld.

Vilket jag inte gör idag tack och lov .

Om det inte behövs förstås.

 

Men 5 år hallå?? hur länge ska du fortsätta hota med mamma och ge mig blickar??

haha

 

Nej du lilla gumman nu hoppas jag du läste detta och att du förstår..

Blir så tråkigt om jag ska behöva skriva dit namn och grejer nu när jag fått väldigt många läsare :)

 

Nu ska jag fylla i blanketter och svara på jobb och japp liver rullar på här i Götlaborg !
<3